Se ditt fosterland gråter

Idag var det alltså dags för min älskade morfars begravning. Det var rent ut sagt skitjobbigt... det jobbigaste var när man skulle gå runt kistan och lägga sin handblomma på den. Åh, det var så vackert! Det var längesen jag grät så mycket. Jag kan verkligen inte förstå att han är borta. Aldrig mer... aldrig mer. Fy fan. Men det var iaf massa folk, fina blommor runt kistan... Malou sjöng Edelweiss (morfars favoritsång) så underbart fint... och fikat efteråt var trevligt och gott. Schwarswaldtårta (morfars favorit) och massa bullar. Och världens finaste kort på morfar på ett bord med ett ljus, en svensk och en tjeckisk flagga. Åh... jag gråter bara jag tänker på det.

Just nu är jag helt slut. Jag har skavsår efter mina high heels (enligt mig iaf), dunkdunk-huvudvärk, mensvärk och så är jag otroligt trött.

Jag ska ta en dusch, sen ska jag leta på nån som vill massera min stackars nacke och sen ska jag gå och lägga mig. 06,00 imorgon bitti ringer klockan och då är det Posten som gäller. Suck.