Livet är så jävla orättvist

Tur att det finns människor som bryr sig, som ringer och talar om att dom tänker på oss... tur att jag har mina vänner som stöttar mig och tur att jag har min familj, som förstår mer än nån annan. Och som pappa sa: Det är i såna här lägen man verkligen måste visa att man finns där för varandra och ställer upp.

Min morbror och Maria var här. Dom kom vid sju ungefär och åkte nyss. Vi köpte pizza och hade mysigt. I början var det lite jobbigt, typ att man var tvungen att kolla in vad man kunde säga och inte säga. Men sen började vi prata minnen om morfar, och satt och skrattade tillsammans.

Jag försöker se det här som två etapper av mitt liv som "måste" avklaras. Två skilda delar som inte har med varandra att göra. Del ett är morfars död, att kunna ta mig vidare, smälta vad som hänt och få sörja... Del två är min student, som är nu på fredag... jag ska verkligen försöka ha kul, och jag vill verkligen ha det också. Men jag kan inte styra hur jag känner... och det som har hänt har ändå hänt...

Om en timme åker vi... håll en tumme.