En "olycka" kommer sällan ensam

Here we go again. Mormor har rymt från hemmet och har vart borta i över 12 timmar. Ingen vet vart hon är, och det är värsta polisjakten här i stan nu. Hundpatruller och hela köret. Jag ber till Gud och alla högre makter som existerar att hon kommer hem välbehållen. Annars vet jag inte om jag klarar av det här...

Att en människa med alzheimers bara ska kunna promenera ut ur hemmet hon bor på är helt jävla sjukt. Vad har dom för koll? Jag förstår verkligen inte. Eftersom det är ett korttidsboende där hon bara blev placerad "tills vidare" så kan man ju undra om det inte är viktigare att ha bra koll där? Gamlingarna lär ju inte förstå till en början (eller nånsin) vart dom är, och det känns som att det är LITE viktigare att se till att dom är vart dom ska vara. Och vad fan håller polisen på med? Men ja, det kanske är viktigare att ta hand om fyllisarna på stan, att skälla på dom och hälla ut deras flasköl 3,5? Well well... prioriteringen är ju inte den bästa.

Allt jag kan tänka är why now? Varför sker allt inom loppet av en vecka och varför så nära inpå min student? Jag vet inte om jag klarar av dethär. Jag kommer inte kunna ha kul om inte mormor mår bra. Och älskade mamma som inte vet någonting... inatt kommer hon hem. Inatt ska hon få veta att hennes pappa pang bom har dött. Och att hennes mamma... ja, kära lilla mormor... vart är du?