Slutet gott, allting gott?

Åh herrejesus. Ni förstår inte vad jag har gått igenom dom senaste dagarna. Hur ni än försöker så kommer ni inte förstå. Morfar dör pang bom, mormor måste flytta till hem för dementa, mormor rymmer igår kväll på grund av brist i den där jävla sjukvården, mormor hittas... och "mår bra".

Jag kan ju säga såhär: Jag har aldrig vart med om liknande. En helikopter, hundpatruller, militärer som kallats in från Uppsala och en sjujävla massa poliser letade efter mormor. Pappa cyklade omkring i princip hela dagen och letade, min morbror (som jag tycker så synd om) har kört omkring och letat han med.

Själv spenderade jag dagen på frisörsalongen hos Sandra. Det var inte meningen att det skulle låta som att jag inte bryr mig, för det är klart som fan jag gör. Bara det att det kändes ganska onödigt att jag skulle ge mig ut jag med. Om nån undrar så är jag blond nu. Jävligt blond. Och jag behövde få koppla av och bli sådär härligt ompysslad.

Till slut så hittade militärerna mormor i en skog. Polisen hade fått ett tips av en kvinna som träffat mormor igår. Hon hade haft en necessär under armen och pratat tyska (frågan är varför personen i fråga inte ringde förrän idag på eftermiddagen? Nåja, vi har mycket att tacka den personen för att mormor hittades så...). Efter det tipset var det skallgång, och det tog "bara" två timmar efter det tills hon hittades. Nu är hon uppe på akuten... hon har trots allt levt utan mat och vatten i ett dygn. Men... hon lever.

Ikväll vid elva drar vi till Arlanda för att hämta mamma. "Hej mamma, vad kul att se dig! Morfar dog i tisdags förresten..."

Nu kommer min morbror och Maria. Vi ska äta pizza och umgås lite. Jag ska krama min morbror jättelänge, för jag älskar honom. Jag vill inte ens tänka på hur det känns för honom... jag klarar inte av det.